Den följande introduktionen till Omaha Hi är ämnad endast för låglimitspel mellan 8-10 spelare. Med högre insatser eller short-handed förändras spelets karaktär och man måste utnyttja betydligt mer avancerad spelstrategi.


Ytligt sett påminner Omaha mycket om Texas Hold'em (reglerna). Den största skillnaden är att i Hold'em får varje spelare två privata kort medan starthanden i Omaha består av fyra kort. Differensen är liten men bedräglig. Innerst inne är det frågan om två helt olika spel.



Tvåkortsregeln


I Hold'em kan man använda båda, ett eller inga av starthandens två kort. I Omaha är man däremot tvungen att utnyttja exakt två av starthandens fyra kort. Den här tvåkortsregeln kan i början vara något förbryllande.


Till exempel är färgen möjlig enbart om man har i handen två kort i samma färg. Har man t.ex. A-A-Q-T och floppen kommer med 8-4-2 har man inget färgdrag. På motsvarande sätt, om man har ett par i handen Q-Q-6-4 och det ligger A-K-J-T på bordet, har man ingen stege utan bara ett par i damer.


Om det ligger en triss på bordet måste man ha ett par i handen för att få en kåk. Till exempel om man har A-K-T-9 i handen och det ligger A-K-5-5-5 på bordet, har man endast en triss i femmor ess högt. Om det ligger två par på bordet och man har bara ett av dessa kort, har man endast en triss. Till exempel om man har A-K-T-9 i handen och det ligger T-T-5-8-5 på bordet, har man endast en triss i tior ess högt.



Skillnaderna mellan Omaha och Hold'em
 

I Omaha har varje spelare fyra privata kort i sin starthand och därmed på sätt och vis sex olika tvåkortskombinationer. Därför har var och en alltid något att komma med. Spelen är undantagslöst lösare och potterna större än i Hold'em. Skickliga spelare kan dra fördel av detta och vinna mer i Omaha.


Omaha spelas lösare också p.g.a. att starthänderna är relativt jämbördiga och hierarkin otydlig. I Hold'em vinner den bästa starthanden (A-A) över den sämsta (7-2) med klart över 80 % sannolikhet. Även en sådan normalt sett ospelbar hand som 9-7 vinner över 7-2 med över 60 % sannolikhet. I Omaha vinner någon av de bästa starthänderna (t.ex. A-A-J-T) över någon av de sämsta (t.ex. Q-8-4-2) bara lite över 60 % av fallen.


Starthändernas hierarki är också något diffus i Omaha. I Hold'em är rangordningen tydlig och lätt att lära sig i tabellform. I Omaha finns det så många kombinationer att de inte får plats i någon tabell utan man måste lära sig uppskatta värdet efter händernas ingående egenskaper.


I Hold'em vinner det högsta paret med en gedigen kicker många potter. Två par brukar vara en stark hand. I Omaha har varje spelare sex kombinationer och i lösa låglimitspel kollar 5-7 spelare floppen, d.v.s. man har ca 30 händer emot sig. Således kunde man jämföra Omaha med Hold'em spelat vid tre bord. Det står klart för var och en att under sådana omständigheter räcker inte det högsta paret långt även om man hade en joker i ärmen som kicker. Inte heller två par får någon att göra korstecken framför en häpen församling. För att ta hand om potten krävs det oftast en stege, färg eller kåk som dessutom måste vara den högsta möjliga eller nära det.


I Hold'em har man sällan lås på potten. Man vinner med den andra, tredje eller fjärde bästa handen. Därför innehåller Hold'em mera psykologi och man måste kunna (lösa mikrolimitspel som undantag) bluffa, semi-bluffa och smygspela. I Omaha däremot har man ofta den bästa möjliga handen. Därför liknar Omaha mera solid matematisk poker där man inte läser sina motståndare utan korten på bordet. Om det ligger ämnen för en stege på bordet, har någon en färdig stege. Om det finns tre kort i samma färg, har någon en färg. Ligger det ett par på bordet, har någon en kåk. Därför spelar positionen inte heller lika stor roll som i Hold'em.


Det negativa pottoddset har mycket större betydelse i Omaha. Man måste försvara en fullbordad hand aggressivt och förstöra pottoddsen för draghänderna. Smygspel eller passivt spel är allt som oftast en arvsynd i Omaha.



Starthänderna
 

Det är lättare att uppskatta starthandens kvalité om man delar upp den i sex enheter. Till exempel A-K-J-T ger följande tvåkortskombinationer: A-K, A-J, A-T, K-J, K-T och J-T. Alla korten passar ihop och alla kombinationerna är spelbara.


Om starthanden innehåller ett isolerat kort som t.ex. A-K-T-4 får man ut endast tre spelbara enheter: A-K, A-T och K-T. Såsom alla Hold'em-spelare vet är A-4, K-4 och T-4 värdelösa händer. Dock om A-4 och/eller K-4 är i färg kan man få en spelbar kombination till och handen kan vara marginellt spelbar i sista position om potten inte är höjd.


Idealiska starthänder ger flera drag såsom stege och färg, stege och kåk eller allra helst färg och kåk på samma gång. Till exempel A-K-J-T i olika färger ger bara ett drag till en stege medan en sådan idealhand som A-A-J-T ger ett drag till stege och kåk samt två drag till färg på samma gång.


I Hold'em är vilken färg som helst en stark hand. I Omaha krävs det ofta lås på potten eller åtminstone närapå det. I Hold'em är vilken kåk som helst en utomordentlig hand. I Omaha måste man ofta visa den högsta möjliga kåken. Därför är det viktigt att starthanden innehåller höga kort som ger lås på potten som t.ex. A-A-J-T. Till exempel 7-7-6-5 producerar en liten färg och draget är värdelöst. Ett par i sjuor ger en låg triss och, eftersom trissen bestämmer rangordningen mellan två kåkar, en låg kåk.


I Hold'em är höga startpar färdiga händer, som man måste försvara aggressivt genom att höja före floppen. I Omaha vinner man sällan med ett högt par. Därför spelar många sina starthänder passivt på första satsningsrundan. De vill vara säkra på att floppen träffar och höjer först med en färdig hand. En mera aggressiv spelstil är dock att föredra. Är man favorit ska man försöka bygga upp potten redan från första stunden. Med alla idealhänder, som ger sex spelbara kombinationer och flera starka drag, bör man höja innan floppen och låta händer med sämre utsikter betala dyrt för sin resa.



Efter floppen


Enligt tumregeln bör man floppa minst två höga par, ett drag till en stege med lås på potten eller ett drag till en hög färg för att det skulle löna sig att spela vidare. I fortsättningen måste man spela enligt pottoddsen och räkna dem på basis av de drag som ger lås på potten.


Med ett stegdrag måste man observera de negativa pottoddsen. I Omaha måste ett drag till en stege alltid få betydligt högre pottodds än i Hold'em. Särskilt när det finns ett drag till en färg på bordet får ett stegdrag utan andra möjligheter aldrig tillräckligt höga odds, eftersom man även måste ta i akt faran för att bordet ska bilda ett par och ge någon en kåk.


Även om det ligger ett par på bordet kan man i Hold'em dra till en stege eller färg om man får höga pottodds. I Omaha har någon i motsvarande situation en kåk med så stor sannolikhet att dragen knappast kan vara lönsamma.


Inte ens en kåk är oslagbar i Omaha. Det är säkrast naturligtvis om ett par i handen bildar en triss med det högsta kortet på bordet och ger lås på potten, förutsatt att ingen har ett fyrtal. I allmänhet räcker det dock om trissen består av högre kort än paret på bordet eftersom det mest sannolika är att någon har en triss med det öppna paret. Härifrån framgår det också tydligt varför höga kort är så värdefulla i starthanden.


En färdig hand måste man alltid försvara aggressivt genom att fördärva pottoddsen för dragen. Även här ser man varför det är så värdefullt att ha höga kort i starthanden. Har man en färg med ett ess som högsta kort kan man beta och driva pengar till potten. Med lägre färg är man tvungen att spela passivare och även om man till äventyrs skulle vinna är potten mindre.



De taktiska manövrarna


Omaha är ett mycket enkelspårigt spel. Man satsar hårt om man har en färdig hand. Man går med om man har ett drag till en bättre hand och pottoddsen tillåter. Särskilt i smålimitspel är det onödigt att bluffa, semi-bluffa eller smygspela.


Enligt grundregeln lyckas bluffen bäst om det finns högst två motståndare och potten är liten. I Omaha brukar man ha många motståndare och stora potter. Även om det skulle finnas bara en motståndare har han på sätt och vis sex händer varav någon ger något.


I Hold'em dyker det upp ett lönsamt tillfälle att bluffa om man sitter på mörken och floppen kommer med tre värdelösa kort som bildar ett par (t.ex. 7-7-2). Eftersom det inte finns några drag, det finns bara fem kort ute och dessa kort är spelbara endast i sällsynta fall, är det sannolikt att ingen har något. Om potten därtill är liten kan bluffen lyckas från mörken eftersom mörken kunde ha vad som helst, även 7-2.


I Omaha har i genomsnitt 3-4 spelare vid varje giv ett par i handen. I lösa låglimitspel kollar de flesta floppen och med den ovannämnda floppen har någon eller några med stor sannolikhet ett drag till en kåk.


Om spelen är tighta går det naturligtvis att bluffa även i Omaha. Ett bra tillfälle torde vara om det ligger tre kort i samma färg på bordet K-Q-5 och du har A i den färgen i handen. Någon har sannolikt fullbordat en färg men eftersom du har A samt K och Q ligger på bordet har han som bäst J som högsta kort. Vid sådana tillfällen kan man beta både för presidenten och fosterlandet och kolla vad motståndaren går för.


Ur matematisk synvinkel är det naturligtvis likvärdigt även om t.ex. T-6-2 skulle ligga på bordet och motspelaren kunde ha en K. I båda fallen finns det bara ett okänt kort som ger en högre färg. Poker innehåller dock mycket psykologi. Med en K i näven känner sig många spelare tvungna att kolla motståndarens hand. Med en J som högsta kort är nyfikenheten mycket lättare att tygla.


Eftersom den rena bluffen lyckas ytterst sällan har inte semi-bluffen heller några förutsättningar att skörda framgångar. Det finns inga förutsättningar eller behov för smygspel heller.


I Hold'em kan det vara på sin plats att smygspela någon gång, t.ex. om man har lås på potten med en ess-hög färg på turn och bordet ser ofarligt ut. I Omaha är bordet alltid farligt. Det finns 12 kort som kan bilda ett par med korten på bordet. Om vi antar att någon har en triss, finns det 10 lediga kort kvar av 40, d.v.s. bordet bildar ett par 1:3. I Hold'em är oddset 10 kort av 44 eller i praktiken detsamma 1:3.


Den stora skillnaden ligger i hur ofta man har ett par i handen. I Hold'em har någon ett startpar lite oftare än vid varannan giv. I Omaha får i genomsnitt 3-4 spelare ett startpar vid varje giv. Därför är det mycket mera sannolikt i Omaha att någon har en triss på turn och, om bordet bildar ett par, en kåk på river.


Även om man någon gång kunde smygspela sin hand, såsom t.ex. med ett fyrtal, finns det oftast ingen anledning till det. Ett fyrtal ligger väl dolt och eftersom någon sannolikt har en kåk eller åtminstone ett drag till en kåk, finns det sådana som vill betala. Även om det mot förmodan inte skulle finnas någon som har lust att syna, förlorar man inget genom att beta, eftersom om någon inte vill betala med ett drag på turn, vill han sannolikt inte betala med en fullbordad hand på river heller, allra minst med ett misslyckat drag.


Det ovannämnda gäller bara i lösa låglimitspel. När insatserna ökar förändras Omaha på samma sätt som Hold'em; spelen blir tightare, höjningar och kontrahöjningar förekommer oftare och de taktiska dragen blir viktigare. Solid matematisk poker blir mera psykologisk kamp, då man i stället för korten läser mer på motståndarna.